Under väldigt många års tid har jag varit domare vid fotbollsmatcher. Jag började med att döma barnmatcher men vi insåg att jag verkligen hade talang som domare så jag steg snabbt väldigt högt i systemet. När jag blev tillfrågad om att även jobba med domarutbildningar så hoppade jag även på det tåget. Att få vara med och forma och följa ungdomar under processen att bli en kompetent domare är en ynnest att får vara med om.

Rasism inom fotboll

Domarutbildningar

Nästa stora uppdrag efter det blev att vara med att utveckla och forma domarutbildningarna. Jag minns speciellt en konferens förra året med temat “hur motverkar vi rasismen inom fotbollen”. Det är en stor och viktig fråga samtidigt som den inte är lätt. Vad som är komplicerat är delvis att alla inte uppfattar rasism på samma sätt och att det görs med “finess”. Med finess i detta fall så menar jag att den ofta utförs just så att varken publik eller domare ska kunna uppfatta den. Om man inte själv är av utländskt ursprung eller har någon närstående som är invandrare så kan det vara svårt att förstå hur dj upt det påverkar en person. För att vi skulle lära oss med så hade vi bjudit in några fotbollsspelare som blivit utsatta för rasism så att de fick berätta sin story. Vi hade även bjudit in en tränare som jobbar hårt mot rasism och sexuell diskriminering så att han skulle få berätta hur de tänker i deras förening och vad de sett på planen.

Spelarberättelser

23-årige Ahmed (kommer bara använda förnamn för vill inte hänga ut ut) berättar om hur han under en match blev kallad för “damn monkey” hela tiden av en motspelare. Ingen reagerade, trotd att både lagkamrater och motståndare hörde. Till slut gick det heller inte att undgå för tränarna och publiken att höra vad han blev kallad. Det blev för mycket och han puttade till den killen som trakasserade honom och sa åt honom att sluta. Då var domaren snabbt framme med kortet. Han försökte förklara vad som hänt men domaren bara sa att han inte hört något. Någon i laget stod upp för honom men inte tränaren, han backade inte honom över huvud taget utan låtsades mest inte om nåt. Han valde medvetet att se åt andra hållet. Vad de inte hade räknat med var en journalist som sett och hört allting. Denne valde att göra en artikel på det hela och då plötsligt reagerade tränarna i pressen. Motståndarnas tränare sa att det var oacceptabelt och att han hade pratat med spelaren som gjorde det och med hela laget.

Tuffa dagar emotionellt

Ahmeds egen tränare sa några ord i tidningen som han förväntades göra, men han pratade aldrig med Ahmed om vad som hänt. Eller med laget heller. Han kände sig sviken. En annan spelare kallad Mike, i ett annat lag, blev hårt ansatt av en motståndare. Han kallade honom neger och en massa annat samtidigt som han retades och småkivades hela tiden. Det värsta var när han tacklat honom, bakom domarens rygg, så att Mike föll. Domaren var inte långt därifrån. Det som hände sen var rent vidrigt och flera på läktaren reagerade stark. Motståndaren ställde sig mitt över Mike där han låg, ett ben på varje sida om honom så han inte kunde komma upp, som en maktutövning. Sen sa han “åk hem din jävla svartskalle”. Han sa det så högt att de hörde på läktaren, det kom insändare i lokaltidning efter det. Domaren, som var bara meter ifrån påstår att han inte hörde något. Resten av matchen var Mike helt ur balans, trakasserad, diskriminerad och sviken.

Tuffa dagar emotionellt

Jag måste erkänna att det här var en av de emotionellt mest påfrestande konferenser jag deltagit i. Normalt sett brukar vi under kvällarna, när det är konferenser, ses i baren för att ta en öl eller så. Men det var som att jag bara inte orkade med utan ville smälta det jag fått höra under dagarna. Några av de gripande sakerna som en av de afrikanska spelarna sa var “om ni bara visste hur många gånger jag frågat Gud varför jag föddes med mörk hud” och “jag har önskat att jag kunnat bara riva bort mitt skinn och byta det mot en ljus hud”. En annan sa “jag har hatat mig själv för att jag föddes svart”. Att få höra dessa saker och se deras smärta, det tog verkligen hårt på mig. Kvällarna spenderade jagensam på hotellrummet med spel på surfplattan som Vetgirig, Tjugoett eller Othello. Allt för att kunna koppla bort och tänka på nåt annat. Det fungerade faktiskt väldigt bra. Varje morgon vaknade jag med nya och fräscha tankar där det förtvivlade hade bytts mot ett jädrar anamma! Vi ska stoppa det här vidriga inom fotbollen, och det så fort som möjligt.